Söndagstugget

När jag i veckan stod i kassakön hade jag en ”grillmästare” framför mig. Det fanns inget stopp när det gällde hans vilja att berätta för oss alla hur man skulle marinera på bästa sätt. Jag kan väl säga att vi var ”måttligt” intresserade, men en del är så totalt uppslukade av sig själv.

Jag minns en tjej på Komvux. Vi skulle presentera oss inför klassen och när det kom till hennes tur fick vi alla ta del av hennes fantastiska liv. Jisses. Hon höll nog på en halvtimme. När det var min tur sa jag bara ”Hej, jag heter Håkan och är 32 år”.

Så man är väl måttligt intresserad av andras göromål. Ibland på morgonrundan stöter jag på de som ska berätta om deras jobb. De har det tufft. Det är övertid, bråk med chefen, bråk med grannen, bråk med en släkting, bråk med arbetskamrater, och sen tar man upp hundbajset och går hem.

Igår på restaurangen satt en gubbe och pratade högt i telefonen om att hans dotter köpt hus och de hade minsann inte kollat upp det ena och det andra. Det är trevligt att bjudas in till andras problem. Lugn och ro i det offentliga rummet är onödigt.

Och som avslutning ska jag berätta att jag ska tvätta idag. Vill ni se bilder? Det är spännande kan ni tro.

Samtiden

Hur ska man kunna ta vår samtid på allvar? Har inte den nedre gränsen för vanligt folkvett passerats för längesen? Ta det här med ”Nätdoktorn”. Folk laddar alltså hem en app och räcker sen ut tungan inför en kameralins – om man nu har problem med halsen. Har du (förslagsvis) hemorrojder drar du ner brallorna och kör upp kameran i anus. I andra änden sitter en läkare och tittar förundrat på teaterpjäsen. På allvar?

Det är inte konstigt att satir och andra litterära konstarter inte fungerar längre utan istället blir folk förbannade, kränkta och fan vet allt egentligen. Och som grädde på moset ska det fjäskas för religiös extremism.

Ja, jag säger då det.

Ridå ner.

Synes