Motgångar och ansvar

Jag märker på människor som inte haft några riktiga motgångar – deras värld rasar för minsta lilla motstånd. Ofta totalt meningslösa händelser. Förra året fick en konstnär sätta upp stora fotografier på några fasader i området. Då hade en kvinna sagt att det var det värsta som hade hänt i hennes liv. Hon var helt bedrövad. Tänka sig. Jag undrar hur en sådan människas liv har sett ut.

Men motgångar sliter. Man kan analysera dem och lägga dem i högar. En hög med självförvållat och en hög med olycka. Det är fint med självkritik och förmågan att se sitt eget ansvar, men det kan gå för långt också. Man kan tappa hela sin livslust om balansen saknas. Olycka händer. Vad göra åt det? Saker händer i ett liv. Med facit i hand är det lätt att leva. Lika lätt är det att tala om för andra hur de ska leva sina liv – på det området har vi experter i överflöd.

Över internet springer vi på diverse människor. De tror de känner varandra för att de skickar meddelande i textform. De har aldrig sett varandras kroppsspråk. Aldrig leendet och glädjen i ögonen. Allt sker via ettor och nollor och där görs bedömningen. Det är lika sjukt som när Försäkringskassans läkare bedömer ”klienters” hälsotillstånd utan att ha träffat personen. Det är knappast rättssäkert. Det är närmast bisarrt.

Problemet med kontakt via internet är att man bedömer inte texten man bedömer författaren. Som att läsa en bok och idiotförklara författaren. Det senare har blivit ett sjukt beteende i detta landet. Det är på gränsen till obildat.

Snart midsommar och enkla saker som beställa kavring ska avhandlas. I affären börjar redan folket slåss om jordgubbar och nypotatis. Rädslan att bli utan är ständigt närvarande. Det är som det vore ransonering i landet. Idioter.

Synes

Materiellt skit eller bara otur?

Allt går sönder. Till sist. Med åldern har kommit en brutal tröttnad på materiella ting. Det är liksom bara energiläckage. Anledningen att jag sålde min bil var rädslan att skiten skulle gå sönder och kontot tomt. Gamla bilar kunde man ju mecka med själv. Alltså hade man någon form att kontroll på grejorna. Numera har man ingen koll alls. Varenda pryl man köper är i de allra flesta fall svindyra att laga, om det ens går. Jag fick en ny lucka på min spis, den kostade mer är spisen. Livet har blivit ett trasigt cirkustält där bankerna sitter på folkets ryggar och hoppar skutt.

En granne går fortfarande och betalar på en bil han inte äger längre. Någon annan betalar fortfarande på mobiltelefoner som kom ut 2015.

Igår la min förstärkare av. Jag vet inte om jag vill ta tag i detta, eller om anläggningen får står död i racket tills bättre tider och energin kommer åter. Vad det kommer att kosta står skrivet i stjärnorna.

Jag kom att tänka på kvinnan som gick samma väg till sitt arbete i över 20 år. En dag bestämde hon sig för att ta en annan väg, och blev överkörd och dog. Det kan man kalla otur.

Synes

Söndagstugget

Döden. Den når överallt. Den kommer in under trösklarna. Det hjälper inte att låsa dörren. Den sveper osynligt fram. Igår såg jag en dödsannons i tidningen. Ett bekant namn. Plötsligt drabbas man av en form av sorg. Jag har inte sett henne på 40 år. Vi kramades på stranden. Jag var 15 år, hon 13, och livet framför oss. Hon sa att hon tyckte om mig. Jag var ju bara 15 och hade annat i tankarna. Jag spelade i ett punkband. Hon blev tillsammans med gitarristen istället. De gifte sig. De fick barn. De skiljdes. Som så många andra. Livet alltså. Alla dessa människor som kommer och går i ens liv. Vissa håller sig kvar i minnesbanken. Andra blir bara ett bekant ansikte som säger ”hej” och man undrar vem fan det var?

Nu ska det skrapas triss på teve. Morgonteve? Det mesta på teve är för kärringar. Det är bara att titta på tablån. Romantiska filmer – så de kan sitta och känna sig besvikna på deras eget val av karl. Ja, och så ska ännu en ”b-kändis” sjunga om sin trasiga barndom och sen intervjuas om eländet. Vilket elände.

Ja och sen dör vi.