Musikalisk fostran

Ekseption 5

Jag var väl 9 år när jag följde med en klasskamrat hem. Vi skulle spela skivor. Hans morsa var hemma och tog över. Det blev Ekseption och Merit Hemmingson. Jag sprang på hans morsa för ett tag sedan. Hon är numera (förmodligen) över 80 men hon mindes mig och blev överraskad att jag kände igen henne. Vi pratade musik och jag nämnde det tillfället när jag följde med hennes son hem och hon började rota fram skivor ur bokhyllan. Fina minnen och skivorna med Ekseption och Merit finns i min skivsamling.

I fredags hittade jag Made in Sweden med bl a Tommy Körberg i skivaffären. Det är verkligen terapi att gå igenom skivsamlingen och finna små berättelser som nästan varje LP bjuder på.

Lördagskvällens höjdpunkt blev ”Everything Must Change” som finns på plattan Quincy Jones – Body Heat.

Synes.

Söndagskoma

Luften har gått ur ballongen. Det har varit många ”Ja tack” senaste tiden, och även om det har varit trevliga tillställningar, två bröllop och ett födelsedagskalas, så är knoppen slut. Jag tackar endast ”ja tack” till människor som jag vet tycker om mig och vill ha mig där. Då kan det vara värt att bli sliten efteråt. Varför tacka ja till möten där man ska synas i sömmarna och där majoriteten redan ”vet” att jag är en jävla skitstövel? Det finns inget att lära utav det.

Igår när jag kom hem efter festen slog jag mig ner i favoritfåtöljen och somnade in till Melissa Horn. Nästa vecka släpps hennes nya album och går postgången sin runda dyker den upp på tisdag.

Nu blir det söndagsmiddag i den allra enklaste formen.

Synes

Undersköna Melissa Horn

Fredagskvavt.

Jag trodde åskan skulle lätta på trycket. Få locket att lämna in men inte. Det är kvavt och känslan av trötthet bedövande. Jag gick en promenad och formulerade ord för mig själv. Idag har jag tänkt på uteblivna kärleksbrev och hur vacker den här staden kan vara när man ger sig tid att tänka på det.

På nyhetssidor pumpas helvetet ut som vanligt. Det går inte att värja sig mot eländet. Man får försöka tänka på annat. På balkongen ligger vovven och snackar med sig själv. Det är fredag och myset ska etableras i ”folkhemmet”. Lycka till med det.

Själv somnar jag nog i soffan med hunden tätt intill.

Synes.

Trångt.

Det är kvavt och trångt i tankarna. Det blir lätt för mycket i en redan överfull kopp. Folksamlingar, trafik, röster, telefonsignaler, det känns som jag vill spy. Morgonpromenaden blir ett helvete. Ingenstans får jag gömma mig. Jag försöker gå ut på olika tider för att slippa andra hundägare i området men det hjälper inte. En stressad cyklist håller på att köra på oss. Det är fullt överallt dygnet runt. ”Har du hört” var det jag fick kastat på mig i morse. Frågor som kräver svar och jag vill bara skrika: LÄMNA MIG IFRED!

På väg över stora vägen till hundfrisören för kloklippning kommer panikkänslan som har blivit så familjär. Jag ställer mig under ett träd och andas in och ut medan busslaster med plastfolk passerar.

Vad är det här för jävla värld som människan har skapat. För vem är detta ämnat för?

Synes.