Det kom en broschyr…

Ytterligare en varm dag.

På självaste veterandagen kom broschyren som ska förbereda oss inför kriser eller krig. Krig är ju en kris men okej – vi löser det med ett par dunkar vatten. Jag skrattade för mig själv och mindes el-avbrottet vi hade för något år sedan. Strömmen gick och var borta c:a två timmar. De yngre hade kommit in i affären, några grät och några förtvivlade för de var tvungna att ladda deras älskade telefoner. Tänk er krig i Sverige. He he vilket jävla kaos på noll tid. För fan, folk kan ju inte ens laga en punktering på sin cykel. Som ufon står de och kliar sig på huvudet. De har också lärt sitt att lägga ut allt på tjänst. ”Konsult” för allt finns numera. De är på många sätt en ”tappad” generation.

När jag var ung, som numera känns som järnåldern, blev man mobbad om man inte kunde fixa sin moppe, bil eller vad det nu var; ”Va fan e du domm pau reditt?”. Nä, blir det kris eller krig så gör man bäst i att sätta upp ett tält i skogen, för i städerna kommer folk att löpa amok och slå ihjäl grannen för ett glas vatten. Ett helvete får den som har ett elverk som går på diesel. Stackars sate.

Synes.

Väderomslag

Gud i regnkläder den här måndagen i slutet av maj. Det är Ipren direkt på morgonen. Jag välkomnar regnet. Den halmtorra gräsmattan ler på mot himmelen och säger; mer snälla mer.

Jag lägger in mina vinyl på discogs. Det är ett mödosamt arbete. Dubbletter har jag också. Men det är bra att ha en lista i dessa tider. Man vet aldrig när balkongdörren ligger utslagen, och gapar utan glasruta på golvet i vardagsrummet. Inget ska förvåna den erfarne.

Lill-Babs… vem fyllde på henne med glädje, tänker jag. Hur orkade hon vara så enormt livsglad mot alla. Verkligen, mot alla. Det tänkte jag igår när jag såg minnesprogrammet på tv. Hon kom ju från en annan generation, det måste vara det. Den här karusellen suger ut all livslust. Det är snorkiga ungar som drivs av konsumtion, yta, narcissism och energidryck, och mot det hjälper inga visdomsord på Instagram.

Synes

Söndagstugget

Då var det dags för söndagstugget igen. En vecka går fort. I veckan som gått funderade jag på det här uttrycket: ”Det är faktiskt 2018 nu”. Det sägs ofta som en ursäkt när regler och ordning ska brytas. I detta fallet shorts eller ej på arbetsplatsen. Själv anser jag att shorts har man på sin fritid. På jobbet är man på jobb och inte på en camping. Men vad vet jag, det är för fan 2018 nu.

Annat folk drösslar med nuförtiden är ordspråk. Jag vet inte vad de vill få ut av det. Men det är ju för fan 2018 nu.

Vi har fått en granne som ser ut som en julgran i håret och tatuerad långt över gränsen för vad som är vansinne. Men vad vet jag, det är ju för fan 2018 nu.

På tal om shorts borde man förbjuda 3/4 shortsen. Vem kom på den idén? Alltså antingen har man shorts eller långbyxor.

Men vad vet jag.

Det är för fan 2018 nu.