Röd dag

Tomt ute på morgonrundan. Hela stan tycks ligga i koma. Jag har dammsugit och funderat på tillvaron. Städa är terapi.

Det finns ämnen som är svåra att skriva om. Ämnen som vrider hjärtat tre hundra sextio grader. Det krävs speciell kraft för att genomlida sådan smärta. Varför göra det då kan man undra.

När ältandet är över förkovrar man sig. Man läser spalt efter spalt i ämnet för att försöka förstå, både sig själv och andra, eller kanske bara sig själv? Till sist är det ju spegelbilden man ska stå ut med.

”Du är duktig på att anklaga dig själv. Du inser inte att deras beteende är horribelt”, sa en terapeut till mig en gång. Jag vill gärna tro att allt är mitt fel. Att om jag bara ändrar mig, så där för 50:e gången så blir det annorlunda. Det blir det aldrig. I samröre med narcissism är du alltid förloraren. Alltid. Noll kontakt är enda lösningen. Noll.

Jag sover bättre sen beslutet. Minst sju timmars sömn. Jag har inga energitjuvar i min närhet längre. Och de som har försökt höra av sig har blivit nonchalerade med tystnad.

Jag kommer nog aldrig att älska mig själv. Behövs det verkligen? Finna sig själv, älska sig själv, jag tror inte att det är en hälsosam resa. Acceptera sig själv är mer ekonomiskt.
Jag tror inte som dagens människor att jag är unik, speciell eller mästare för att jag lyckas koka min gröt och ägg på morgonen. Det är helt enkelt en sjuk åkomma. Och kanske är det en del av anledningen att barn pissar på sin förälder, för att man inte gullar med dem årets alla dagar – som att de vore spädbarn tills de dör.

Synes.