I stundens ingivelse

Varje morgon. Samma procedur. Går ut med hunden, fixar frukost, läser bloggar (två, alla andra har lagt av), lägger memory på en sajt för att undvika tankar om att jag är på väg att bli dement, ser nyheter, bäddar och städar upp lite, sätter på en kopp kaffe till, skriver detta inlägget. Ibland är det så jävla tråkigt att jag inte minns om jag tog medicin/tillskott eller ej. Och ibland är misären total då havregrynen läggs i kaffefiltret.

Utbränd och uttråkad.

Träffade en bekant som undrade om vi skulle ta ett glas vin en kväll. Sånt man säger i stundens ingivelse. Jag tar inget på allvar längre. Oändligt av tillfällen har man stått och väntat på människor som säger saker i stundens ingivelse. Lika besviken varje gång. Numera passerar sådant som något vinden tar med sig till glömskan.

”Du ska inte ta allt på sådant stort allvar”, sa en när jag beklagade mig över att människor sätter igång processer hos andra och sen bara går. Själv ser jag det som jävligt arrogant att bestämma möten för att inte dyka upp, eller komma med patetiska ursäkter.

Sånt är livet. Hunden är fortfarande människans bästa vän. Gott så.

Synes.

Mötet

Kärlek är ett gästvänligt strömavbrott.

Plötsligt står varelsen där med öppen dörr.

Radiostyrda tankar om gemenskap
åker på räls mellan svulstiga celler i den sammansatta parodin.

Det är bara en dag i veckan.

Obetydliga timmar som ska genomlidas.

Jag går ensam hemåt.

Måndag i Absurdistan

Måndag. Träningsväskan packad. Två veckors idiotiskt uppehåll igen. Men vad gör man? Bryter ihop och kommer igen.

Bryter ihop gör också vårt magiska ventilationssystem i fastigheten. Vårt hus var ett ”försökshus”. Man tackar. De som kom hit kunde varken svenska eller engelska. Men vad gör det – det var ju ett ”försök”. Och, jisses vad fint det blev. På sommaren klarar det inte av värmen utan går i så kallat; baksug. Det betyder att istället för att pumpa friskluft så suger det ut luften ur lägenheten istället. Det gör att avloppslukt går rätt in i lägenheten. Det är jävligt behagligt.

I flera år nu har vi haft det så här. Och absolut inget görs för att åtgärda det heller. Man skiter helt enkelt i det. I sängkammaren har jag själv fått skaffa en luftrenare, utan den vaknar jag med huvudvärk ett par gången i veckan.

Men va fan man ska inte gnälla. Problem idag är inte till för att lösas utan för att trötta ut hyresgästen. Äsch, man blir fan bitter för mindre. Men som många säger när man påpekar något idag: Det finns de som har det värre.

Synes.