Söndagstugget

Jag sitter på balkongen. Sakta vaknar kvarteret upp. Det är som att se en kamel resa sig och skaka av sig sitt ökendamm. Det går i slow motion. Man kan nästan ta på varenda sandkorn. På radion skvalar bruset. En författare intervjuas och min puls går upp. Det är för tidigt på morgonen för narcissism. Alla dessa märkliga människor med märkliga tankar om sig själva. De lever i sin egen badbalja. Där plaskar de omkring med sina brunbrända armar, och önskar att alla ska få uppleva hur vackra och förträffliga de är.

Jag cyklade förbi en av mina gamla arbetsplatser på 80-talet i veckan. Jag tillhörde arbetarklassen. Det gjorde vi alla då. Det var plastlåda med bredda smörgåsar och prickig korv. En plastmugg med gammalt kaffe inklistrat i botten. I lunchrummet diskuterades bara hästar. Alla utom jag spelade, tror jag. Ingen brydde sig om något annat. Pengar och spela på hästar. Ingen var bättre än någon annan. Det var jävligt enkla förhållanden. På gården stod gigantiska containrar som skulle fyllas med kött. 30-kilos kartonger skulle staplas på varandra. Det knakade i ryggraden när man skulle resa sig upp efter arbetsdagen. Sen kom veterinären, inspekterade och plomberade spektaklet. Och varje dag var enögd.

En gång fick jag gå till en kiropraktor för att rätta upp eländet. På 80-talet var kiropraktik häxkonst. Allt som var mer än en albyl och ett glas vatten var fint i kanten. ”Ditt bäcken är snett”, sa han. ”Har du varit med om en olycka?” På måndagen låg man krökt mot ett plåttak och tog emot 30-kilos kartonger igen.

Bilden föreställer min gamla arbetsplats, som numera ser ut som en ödetomt med ett tegelskelett.

Nu börjar kvarteret gå till stranden. Någon ser mer packad ut än korgen. För mycket vin i går? Det är söndag. Varmt ska det bli idag också. Barnskrik ekar mellan huskropparna.

Nä, dags att resa sig upp.

Synes.