Pingisnatt

Det är varmt, konstaterar jag för väggarna. Jag säger det inte högt för kökstapeten kan bli kränkt. Klockan har passerat midnatt. Märta ligger som en boll i sängen. Inne i skallen dundrar tankarna förbi varandra som en pingisboll. ”Alla dessa jävla dårar man har mött genom åren” är en boll. En annan boll. En annan tanke. Att leva själv är att ständigt försöka hålla helvetet på sin kant. Hit men inte längre. Jag låser dörrar och fönster.

När jag var barn tyckte jag att vuxna betedde sig konstigt. Den åsikten har inte ändrats. Att bli vuxen är skit. Det finns inget bra med det överhuvudtaget. Allt som är skoj är förbjudet. Man ska helst inte skratta heller. Allt går ut på att klaga på så mycket som möjligt. Det klagas även på att det klagas. Hela tiden.

På diverse forum sitter vuxna och hatar varandra. Åsikter om allt vädras och alla vet allt om alla. Fast, de vet ingenting egentligen men hatas ska det. Klagas. Hela tiden. Familjeliv heter ett forum. Där hatas det friskt kan ni tro. Lägger någon ut ett recept på en sockerkaka, ja, så hatar man någon för det, och givetvis sockerkakan också. Ja, allt med socker förresten; ”Vem i helvete ger sitt barn en bit sockerkaka”, kan det låta i trådgnisslet.

Vill man ha lugn och ro viskar man ”godis” i Märtas öra och njuter av att se svansen vandra i luften. Givetvis skriver man inte det på ett forum; för vem i helvete ger sin hund godis liksom? ”Vi som hatar män som ger sina hundar godis” skapas som grupp på Facebook och får snart 3000 medlemmar.

Så nä.

Jag lägger mig nu.

Synes.