Söndagstugget

Döden. Den når överallt. Den kommer in under trösklarna. Det hjälper inte att låsa dörren. Den sveper osynligt fram. Igår såg jag en dödsannons i tidningen. Ett bekant namn. Plötsligt drabbas man av en form av sorg. Jag har inte sett henne på 40 år. Vi kramades på stranden. Jag var 15 år, hon 13, och livet framför oss. Hon sa att hon tyckte om mig. Jag var ju bara 15 och hade annat i tankarna. Jag spelade i ett punkband. Hon blev tillsammans med gitarristen istället. De gifte sig. De fick barn. De skiljdes. Som så många andra. Livet alltså. Alla dessa människor som kommer och går i ens liv. Vissa håller sig kvar i minnesbanken. Andra blir bara ett bekant ansikte som säger ”hej” och man undrar vem fan det var?

Nu ska det skrapas triss på teve. Morgonteve? Det mesta på teve är för kärringar. Det är bara att titta på tablån. Romantiska filmer – så de kan sitta och känna sig besvikna på deras eget val av karl. Ja, och så ska ännu en ”b-kändis” sjunga om sin trasiga barndom och sen intervjuas om eländet. Vilket elände.

Ja och sen dör vi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *