4cl dämpfaktor

Inget varar för evigt, hur mycket vi än skriker och sparkar i väggar eller ber till gud. Allt går förlorat så fort det är vunnet. Jag tog ett glas whiskey nu på kvällskvisten för att lugna kroppen lite från ångest och stress. Jag kan stoltsera med att jag inte dricker speciellt ofta. En flaska whiskey kan vara i flera år. Men nu tog jag alltså ett glas. 4cl. Som en dämpfaktor. Med isbitar.

En bekant fick min bok. Jag har en låda kvar. Det är 11 år sen jag gav ut den. Det är brutalt vad tiden går. Helvete alltså. Vem var jag då? En jävla mes? Självföraktet för att jag vek ner mig för ett fruntimmer är groteskt. Sen skrev jag en bok om helvetet också. Ja, för att jag kände då att jag var tvungen. Då. För längesen. För jävligt längesen. På en hylla i klädkammaren ligger en låda med singlar från ännu längre sen och samlar damm. Inget går att sälja längre. Man får ge bort skiten och hoppas få ett vänligt ord tillbaka. Så ser kulturen ut numera. Därför blir det inget mer. Varken på blad eller ton. Totalt slöseri med tid.

Sitter och tittar på massa ansikten av kvinnligt kön. Satan vad fruntimmer i min ålder ser ut. Katter och annat skit har de också. Och inte minst fantastiska barn som söker ny pappa. Så när man inte rensar deras kattlåda ska man torka röven på ungen. Tvi fan. Vilken jävla nitlott.

Nä, det krävs nog ett par cl till om man ska glömma allt man läst och sett idag.

Synes.