En annan tid

När jag läser bak på ett konvolut så står det 1975. 1975. Jag var 11 år. 11 år. Jag spelade tennis, landhockey och fotboll. Hemma var väggarna fyllda med planscher med Kiss och The Sweet. Tapeten syntes knappt. Så såg det ut hos mina kompisar också. Vi hade samma rum. Man kan nästan säga att vi bodde ihop. Under sängen hade vi en bilbana. ”Polistil”. Det var ett budgetmärke. Märklin och Scalextric var det som gällde annars. Varann måndag kom ”flourtanten”. Bara så där. Från glädje till ångest.

Skivan jag inte lyssnade på igår lyssnar jag på idag. Som ett hån spelar radion nu ”I love to love”. Den malde mina systrar ner till plastdamm. Genom väggarna dunkade Tina Charles. Cold Gin med Kiss i hörlurar räddade mig från ett totalt musikaliskt förfall.

Men det går inte att förstå hur tiden kunde försvinna så här snabbt. Utanför dörren pågår ett Sverige helt skilt från 1975. Det som finns kvar är minnen från en tid då vi alla bodde ihop. Vi delade kulturen som det vore ett knytkalas. Nu delar vi branddoften från ännu en kulturyttring.

Jag känner ingen gemenskap alls. Jag är en flykting i mitt eget land. Och enligt somliga ska vi svenskar inte ens ha ett eget land. Det är fantastiskt hur självföraktet klär en del i riktigt fula kläder.

Synes.

Bilbränder

Fenomenet med brinnande bilar är ett välkommet tillskott i vår annars så trista kultur. Nu blev vår stadsdel också berikad med denna fina kulturyttring. Man känner en viss tacksamhet – det är ju så menlöst annars. Försäkringsbolagen måste tycka att det är trevligt att bekosta festligheten.

Ja, annars är det torsdag i jubel-idiot-landet.

Synes.