Det blåser

Höststormarna sjunger utanför husknuten. Morgonyrsel. Det är en måndag i september. Året drar sig sakta mot horisonten. Varje år tror jag att något exceptionellt ska hända. Något som vänder på tristessen. Någon som ställer fram tallriken för beskådan. Det händer ingenting. Kanske ska man vara tacksam?

I affären stöter jag på K. Det har jag gjort ett par gånger på kort tid. Jag var berusat kär i henne en gång. Numera är jag bara trött och uppgiven på allt som har med relationer och kärlek att göra. Numera; ett konstant tillstånd över snart tre decennier. Inget är jag så dålig på som relationer med kvinnor. Jag är helt kass på det spelet som krävs för att hålla en kvinna vid liv. De är som en Tamagotchi.

I hallen står träningsväskan packad. Jag har inte varit på gymmet sedan juli. Fan vet om jag kommer dit idag.

Polisen radio-rapar att det är ”maximal otur” att en oskyldig råkar passera när en bomb sprängs. Man blir bara trött. Så satans trött.

Nu blir det kaffe.

Synes.