Minnen

Det är i hemstaden jag har mina minnen. Jag bär omkring på en gigantisk livsskatt av minnen. Jag kan se en fasad och koppla glädje eller sorg. Vem är jag utan mina minnen. Somliga minnen bearbetar man hela livet. Det är en bok som endast slutar när tiden avlider. Här kastade jag i silversmycket. Det tänker jag på varenda gång jag passerar platsen. Det var inte bara smycket utan allt annat åkte också i. Besvikelsen över att sanningen inte är konstant utan ändras varje gång den berättas – och av vem – regnade också bort. Det är så länge sedan nu att ansiktet i spegeln är någon annans.

Oktober 2019

Jag ser henne ibland. Hon är äldre nu. Snart 50 år. Det går inte att återskapa skönhet som bedragits. Ansiktet avslöjar lögnerna. De packas som makriller runt ögonen. Orden som kommer ur hennes mun är tillrättalagt svammel som yppas för att passa in i en förljugen världsbild. Man kan bli galen för mindre. Vem orkar flytta på en återvändsgränd.

Jag hade en mugg kaffe med mig. Det blev kallt.

Synes.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *