Känslomässig buffert

När saker och ting sker i rasande takt försvinner den lilla känslomässiga buffert man har samlat på sig. I veckan är det begravning. Min mors. Igår bröt jag ihop. Igen. Det är tomhet som är svår att beskriva. Och ju mer jag försöker förstå det desto sämre mår jag. Det får helt enkelt bero.

Att inte få ta farväl är det som gnager mest. Inte så att man vill ha någon kär som ligger och lider i åratal, men hastig bortgång är inget vidare heller. Tusen frågor väcks. Märta gick också bort på dagen. Ilfart till veterinären sen en spruta och slut. Man hinner inte med helt enkelt – psykiskt.

Igår kväll kräktes Elsa. Det låter löjligt att ens skriva hur det fick mig att må. ”Är det hennes tur nu?” Redan? Va fan alla djur kräks nångång. För mycket elände på kort tid och man blir ett nervvrak. Ensamhet gör skit med en.

Tvättdag idag. Alltid något kul.

Synes.