Sagoberättaren

Storm väntas komma in. Det blåser ordentligt redan.

Jag läser en text om relationer och tänker att det är i princip omöjligt att träffa någon när man lider av depression eller utbrändhet. Det är svårt nog även för en som kallar sig frisk. Texten utgår från att en annan människa kommer och ger dig kärlek och förståelse. Det låter som en jävla saga. Ser verkligheten ut så för en medelålders man? Jag tar mig rätten att skratta rakt ut. Nu skiter jag verkligen i vilket men det är liksom ett hån hur en del fantiserar.

Visst vill man att kärleken ska vara enkel och lättåtkomligt. Som fluffig maräng som smälter sakta i munnen. Men den är mer som svårtuggad asfalt som sätter sig i halsen så att man kvävs.

Vad blir det för mat idag?

Synes.