Syret som försvann

Jag tog fram en skiva ur min samling, lyssnade och tittade på omslaget. 1977 stod det. 1977. 13 år var jag då. Drömmarna fyllde dagarna. Tennis och musik. Björn Borg eller rockstjärna. Drömmen var aldrig depression, cancer och lite annat smått och gott som förgyller tillvaron. Drömmar finns inte längre. Och det enda målet jag har är att gå upp på morgonen, ta dagen i hand och försöka göra det bästa av det.

Morsan var mitt syre. Hon lyssnade icke dömande. Det är tomt som fan utan våra samtal. Utan hennes stöd genom åren hade jag inte överlevt. Vad gör man?

Att prata med människor som inte vet vad depression är, ja det är slöseri med tid. Sjukdomar som inte syns finns inte. Jag minns en gång på mitt förra gym hur man berömde en handikappad kille för att han kämpade på. Det blir inte tydligare än så. Jag blir bara förbluffad av hur jävla stigmatiserande psykiska sjukdomar är. Varje dag möter jag människor som kallar sig friska…

Nja, man får väl vara tacksam att det faktiskt finns de som förstår depression, utan att tala till en som att man var förståndshandikappad.

Nu ska jag till gymmet och ta dagen i hand.

Synes.