Ja, vad ska man säga numera?

Varje morgon äter jag själv. Rutinen är cementerad. Gröt, ägg, kaffe och några tabletter för diverse smörjning. Radion pratar på. Mest trams. Flockens radio. Sällan stimuleras några hjärnceller. Det är som att bada i idioti. Kanalbyte hjälper inte. Idiotin låter bara annorlunda. Den får stå kvar på P4, kanske kommer en låt som går att lyssna på?

På bordet ligger några reklamblad i plastförpackning. Alla vill de ha min köpkraft eller brist på den. Det är erbjudanden som jag ska svalka min tillvaro med. Apoteket som snart är som vilken närbutik som helst. Receptfritt. Köp för fan. 3 flaskor för 2. Jajamen. Tabletter mot allt som man kan tänkas ”behöva” tvingas ögat att registrera.

Jag ska snart till kiropraktorn och göra av med pengar. Människan är en vandrande plånbok. Värst är alla jävla ”coacher” som står som spön i backen. Det är mest kvinnor i kön till paradiset. En bekant har sprutat in något i röven som gör den rund och fast, eller vad nu syftet var, samtidigt beklagar hon sig över att det inte finns några ”riktiga” män. Herrgud. Man orkar fan inte mer dårskapen längre.

Synes.