Liv

Jag har lagt fram fryst kycklingfilé på en porslinstallrik. En gång ett liv. Nu mat på en tallrik. Vissa arter är dömda redan vid födelsen. Det är vi människor också. Dömda till att betala skatt tills vi dör. Det är kanske bättre att bli mat?

Det är bisarrt att se hur tiden försvinner. En del kämpar för att hålla sig vid liv. Andra avslutar det självmant på statens järnvägar.

I området trampar kärringarna fram i sin förtalsdynga. Vilket liv är det att leva? Prata skit om andra; kvinnans livsuppgift.

Sista dagen i juli. Ännu en pandemi-månad över. Nu börjar slutspelet i NHL. Utan publik. Så meningslöst att titta på. Helt livlöst på läktarna. Som att gå på konsert och lyssna i hörlurar.

Synes.

Va! Pandemi?

Brinner det en pandemi över världen? Om så, så har folk glömt bort det, eller skiter i det. Hotellen rapporterar att det är som vilken sommar som helst. I köpcentrum trängs och slåss folk över varor. Men viktigast är att ingen får gå och titta på fotboll. Ve och fasa om där sitter någon på läktaren. Resa utomlands går också bra. Och tillbaka i Sverige sker ingen som helst kontroll. En familj beklagar sig över att få sitta i karantän – i Australien. I två veckor ska de sitta där på hotellet. Ja, stackars familj som åker till ett land som bryr sig om sitt eget folk. Jäkla diktatur alltså.

I Italien kommer… nä läs själv. Orkar inte.

Munskydd funkar överallt men inte i Sverige. I Sverige är det onödigt.

Jävla parodi till land man lever i.

Synes.

Ta skydd

Regn. Regn. Uppehåll. Regn. Tänk så lätt det är att finna ett skydd mot regnet men inte så lätt mot allt annat som sköljer över oss. Helgens hemskheter förlänger listan över förfallet. Det kommer inte att ta slut heller.

Jag har gjort några matlådor.

Det var väl allt denna dystra söndag.

Synes.