Mot korset

Jag drar mig mer och mer mot korset. Mot vilan. I sällskap med avlidna finns ro. Inga konfliktfyllda samtal. Strosa omkring och läsa på gravstenar och fundera ut hur deras liv kan ha sett ut har blivit ett tidsfördriv. Två gånger har jag gått rakt på personer som jag är bekant med. Om det finns en baktanke med det låter jag vara osagt.

Det är på kyrkogården man inser hur meningslöst livet kan vara. Att följa medierna t ex. Vilken lögn dessa förmedlare lever i. Hur fan står de ut med sig själva?

Idag stundar en dag i soffan och touren. Det är allt jag mäktar med.

Synes.