Inte leva. Inte dö.

Det är måndag och ångesten är total. Det är liksom bara att överleva. Kippa efter livslust. Att inte ha någon kraft att förändra situationen är en livsdom. Ensam och lämnad åt ödet. Hunden den enda som håller en uppe. Det är ju livsfarligt att skriva sådan här text. Man ska liksom bara hugga tag i allt och le, och gärna med uppföljning på Instagram, för att försegla hur jävla bra allt är. Aldrig berätta om demonerna för någon.

Jag minns en bekant som häcklade mig. Jag var inget värd. En svag nolla. ”Man måste kämpa”. En dag kastade hans sambo ut honom – då var det annat ljud från membranet. Han klarade inte av att bo själv utan fick bo hos vänner. Ja, så var han också en ”svag nolla”. Välkommen i gänget.

Det är lätt att vara tuff och hård när man omger sig av sambo, vänner och ett fungerande liv. Strippa bort allt och du är inte så jäkla stor längre. Lägg till kronisk depression och konstant stresskänsla. Ring mig sen. Nä, förresten gör inte det. Jag orkar inte prata med svaga nollor.

Det som gnager är att inte ha något att se framemot. Man bara går av tiden på jorden. Det tar en månad för mig att läsa en bok. Varje mening som en intervall på löpbandet. Det kan gå veckor utan jag lyssnar på musik för ljudet stressar mig.

Nä, jag ska inte gnälla. Det finns de som har det mycket värre. Det vet vi som är sjuka. Gnäll inte. Någon annan mår sämre än dig. Vilken humor.

Synes.