En bild. Ett psyke.

Passerar den här under rundan med sambon. Var tvungen att ta ett foto och föreviga psykosen. Konstaterar att idén med att sätta upp budskapet måste ha varit planerat, oavsett går budskapet fram.

På fyran kör man på med sitt Trump-hat. Inte ett ljud om Biden. Inte heller det faktum att han tycker en 8-åring har rätt att kalla sig transa. Han och modern till barnet borde spärras in. Men sånt passerar obemärkt. Allt enligt planen.

Och kanske är det inte bara psykiatrin som förgiftar ditt sinne. Journalisterna gör ett lika bra arbete på den fronten.

Synes.

Jag minns… (och funderar)

Jag städade och fann några ex av min bok. Satte mig i soffan och började skratta. 12 år senare. Jag är fortfarande stolt över boken. Jag har skrivit musik också. Jag har varit en kreativ dåre. Helt besatt ibland. I studion satt jag och skrev musik tills morgontidningen rasslade till i brevinkastet. Sen dog jag. Tog helt fel beslut. Gjorde vad andra tyckte jag skulle göra. Boken som kom 2008 är ett långfinger. En förklaring för mig själv. En slag uppgörelse.

Men det är 14 år sen uppslaget föddes. Fjorton långa år. Är det ens vettigt att ge ut något mer. Ekonomin går inte ihop och i lådan i förrådet ligger säkert halva första utgåvan kvar. I en annan låda singlarna från 2003. Jag är fan helt kass på att marknadsföra mig själv. Jag tycker varken jag är direkt duktig eller viktig. Jag är bara den jag är och det säljer inte.

Det är kanske bara en ursäkt för att slippa prestationsångest? För att man inte står ut med demonerna som väntar i gränden?

Jag ska börja gå i terapi. Sedan morsan dog finns ingen livslust kvar. Jag behöver prata med någon om det. Självhatet består. Jag beundrar människor som tycker att det de gör är som magi för mänskligheten. De skriver om samma skit hela tiden. De tröttnar aldrig på sin person. Varenda jävla bok är samma smörja. Om sin förbannat tragiska barndom i varje bok. Det är fan en bedrift i sig.

En gammal soulsångerska har släppt ”nytt”. Fullproppad med plast i kinder och läppar vickar hon på den gamla trötta kroppen. Det är hemskt att se. Produktionen är så 90-tals-trött att jag blir förbannad. Nä, varför åldras med värdighet när man kan skämma ut sig. Och varför förnya sig när ”massan” älskar att ”känna igen sig”.

Ja nu har jag raljerat klart denna natten mot lördag. Hoppas ingen blev kränkt.

Synes