Jag minns… (och funderar)

Jag städade och fann några ex av min bok. Satte mig i soffan och började skratta. 12 år senare. Jag är fortfarande stolt över boken. Jag har skrivit musik också. Jag har varit en kreativ dåre. Helt besatt ibland. I studion satt jag och skrev musik tills morgontidningen rasslade till i brevinkastet. Sen dog jag. Tog helt fel beslut. Gjorde vad andra tyckte jag skulle göra. Boken som kom 2008 är ett långfinger. En förklaring för mig själv. En slag uppgörelse.

Men det är 14 år sen uppslaget föddes. Fjorton långa år. Är det ens vettigt att ge ut något mer. Ekonomin går inte ihop och i lådan i förrådet ligger säkert halva första utgåvan kvar. I en annan låda singlarna från 2003. Jag är fan helt kass på att marknadsföra mig själv. Jag tycker varken jag är direkt duktig eller viktig. Jag är bara den jag är och det säljer inte.

Det är kanske bara en ursäkt för att slippa prestationsångest? För att man inte står ut med demonerna som väntar i gränden?

Jag ska börja gå i terapi. Sedan morsan dog finns ingen livslust kvar. Jag behöver prata med någon om det. Självhatet består. Jag beundrar människor som tycker att det de gör är som magi för mänskligheten. De skriver om samma skit hela tiden. De tröttnar aldrig på sin person. Varenda jävla bok är samma smörja. Om sin förbannat tragiska barndom i varje bok. Det är fan en bedrift i sig.

En gammal soulsångerska har släppt ”nytt”. Fullproppad med plast i kinder och läppar vickar hon på den gamla trötta kroppen. Det är hemskt att se. Produktionen är så 90-tals-trött att jag blir förbannad. Nä, varför åldras med värdighet när man kan skämma ut sig. Och varför förnya sig när ”massan” älskar att ”känna igen sig”.

Ja nu har jag raljerat klart denna natten mot lördag. Hoppas ingen blev kränkt.

Synes

2 svar på ”Jag minns… (och funderar)

  1. En sak måste jag säga Håkan: din bok står sig, den är riktigt bra. För att vara en debut är den så bra att den pekade mot en framtida litteratur. Men jag har aldrig klandrat dig för att det inte blev så. Ville bara säga, att det du gjorde då, var starkt och ytterst läsvärt.

  2. Tack Thomas, jag hoppas ändå (till sist) att jag ska få bukt med demonerna och skriva klart manuset till bok två. Ditt ovillkorliga stöd genom åren är uppskattat ska du veta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *