En måndag

Dagarna klättrar på väggarna. Hjärnspöken som sällskap. Vi vaknar samtidigt. Ibland turas vi om att somna om men för det mesta håller vi sällskap dagarna till ända. Jag väljer en annan väg med hunden på morgonen för att slippa papegojorna i området. Givetvis hjälpte det inte idag. Och jag tänker på hur en del människor aldrig för en sekund undrar hur deras beteende drabbar andra människor. De tröskar på med att förstöra tillvaron för andra men i spegeln ser de en perfekt människa. Om man skulle komma på tanken att diskutera med dessa människor kring deras beteende så ser de ut som fågelholkar. Tomma sådana.

En vän i det förflutna frågade mig vad jag tyckte om honom. När jag sa att han kunde vara lite väl fyrkantig i sitt tankesätt exploderade han. Det var han så jävla trött på att höra. Varför frågade du mig då? Det kunde han inte svara på. I hans värld var allt drama. Det var fel på precis alla. Alla var dumma i huvudet. I början kunde det vara lite roligt att höra hans kommentarer, men när jag insåg att det var på allvar, att det inte bara var ironi, sarkasm eller fan vet vad – då var det inte lika roligt längre.

Men nu är det måndag. Pensionen har kommit. Ett liv i väntan på döden. Under tiden ser jag till att Elsa får sin mat och blir omhändertagen. Om jag slipper umgås med människor så tackar jag för det. Jag har nog med mina hjärnspöken. På den stigande ålderns scen finns det bara silhuetter i publiken.

Synes.