Söker man ett träd att hänga sig i får man gå in i skogen. Igår var verkligen självmordsväder. Mellan tvättmaskinernas snurrande gick jag en promenad. Hästarna i hagarna såg lika bedrövliga ut som jag.

November är november.

När jag spatserade omkring och letade träd ringde en vän och frågade om vi skulle dricka en kopp kaffe och snacka bort misären. Det är nästan lika ovanligt att någon ringer och vill ses över en enkel kopp som att springa på Stefan Sundström i pålsjöskog, vilket jag gjorde i fredags. Han frågade efter vägen… ibland bjuder dagar på överraskningar.

November är också envist snorande och kompromisslösa promenader. Det mynnar mot jul och diskussionerna och var och vem som ska vara med vem och var pågår för fullt. Stadens köpcentrum fylls med konsumtionens riddare.

Söndag.

Synes.

Jag fick se en sms-konversation mellan förälder och barn (vuxet). Det blir så tydligt hur bekräftelsebehovet står i centrum. Du kan aldrig mätta dessa stackars offer till barn. De kräver ditt ständiga rövslickeri. Och ställer du inte upp på det kan du dra åt helvete. Då är du kass som förälder. Förbrukad. Jag ser föräldrar som kämpar med att göra deras barn nöjda långt upp i vuxen ålder. Det är en genant syn.

Jag sa till personen att låta ”barnet” vara. Ta inte kontakt för du kommer aldrig nå fram.

Jag har själv gjort det valet för hjärtat orkade inte mer. Man kan inte vrida och vända på sig hur länge som helst. Till sist står man inte ut med sig själv. Och hur ska du nå fram till en generation som blivit intalad att de är ”speciella”, ”unika” och fan vet allt de har hjärntvättat barnen med i skolan. Vem kan leva med människor som tror att de är ”unika” och ”speciella”. Det är bara att se hur samhället ser ut.

Idag ska jag tvätta. Det är varken unikt eller speciellt. Det är bara sånt som ska göras. Ni vet sånt tråkigt som är för fint för den bortklemade generationen, som har städhjälp för att de har så satans mycket att göra på sociala medier.

Synes.

Godmorgon. I dagens tidning kan man läsa att 78% av Helsingborgarna har inte blivit utsatta för något brott. Således är det 22% som har det. Och det tycker man är bra med liten tvist på utmaning. Det är rent beklämmande. Det kallas normalisering. I samma tidning berättar en förtvivlad pappa om hur deras 12-åriga dotter blivit rånad på vägen hem från skolan.

Normalisering ja. Det vansinniga förfallet retar inte upp diverse skribenter utan det som tar hus i helvetet är en reklamfilm från Staffanstorp. Då jävlar glöder tangentborden.

Synes.

Det är fint att rättsväsendet bjuder kriminella på pizza och säkert nybryggt kaffe. Nu vänder det. Tänk så lite det krävs?

Synes