Söndagstugget

Jag läser en text den här söndagen och tänker: Jisses, vad det är skönt att inte ha ett förhållande. Att slippa detta eviga tjat från ett fruntimmer. Alltid är det något som det är fel på. Varför väljer så många män att stå ut med detta? Jag förstår det bara inte. Allt detta helvete för att få ”krypa” på då och då. Eller?

Det är tydligen så att det är mannen som ska göra sin kvinna lycklig. Hon är en vuxen bebis som det konstant ska gullas med. Och det upphör aldrig. Får hon inte som hon vill så går drevet igång – vänninor rings och får ta del av ”min värdelösa man”. Det är också mannens uppgift att vara ett ”medium” som kan läsa av sin kvinnas behov. Man måste kunna läsa mellan raderna. Kräv för fan aldrig ett rakt och vettigt svar på en normal fråga. Nej, även det enklaste problem ska vävas in i en komplicerad sörja.

Shit alltså. Jag får andningsbesvär bara av att tänka på det.

Helvete, vad är det för fel på er?

Söndagstugget

Jaha, då var det söndag igen. Lägenheten har blivit städad. Dags att tugga lite då alltså.

Ska bara ta en slurk kaffe.

Så.

Cyklade bort till Konsum och köpte jordgubbar. Före mig stod en tjej, och med sina nypolerade naglar klämde hon och vände på varje bär. Till sist tömde hon ut en hel ask och började plocka dem hon tyckte var fina. Jag tittade på med förundran. Snacka om en stark kandidat till programmet Outsiders. Jag bad om att få ta en ask och sen kunde hon få fortsätta sitt forskningsprojekt.

Jag gillar husmorstips. Lite McGyver över det hela liksom. Jag har myr-invasion. Vilka små envisa uslingar. Alltså, jag gillar myror men inte i flock. Unika varelser. Flocken befinner sig nedanför min balkong och vandrar alltså då uppför väggen och in till min lugna oas. I blomlådorna har de sitt harem. Jag har fått klippa ner växterna för att få bort helvetet. Jag har vattnat plattorna i rabatten med utspädd grönsåpa. Jag kan tänka mig att grannarna får tankar som att jag har fått en psykos. Ättika funkar också, och på fönsterblecken har jag strött ut kanel. Ger de inte upp nu rings det tunga artilleriet in på måndag. Det märkliga med myror är att man får klåda på hela kroppen bara av att se dem. Kan tänka mig fler situationer i livet där klåda uppstår, men det lämnar vi till en annan gång.

Regn säger en del, jag säger ”opp och hoppa”.

Synes.

Söndagstugget

Jag sitter på balkongen. Sakta vaknar kvarteret upp. Det är som att se en kamel resa sig och skaka av sig sitt ökendamm. Det går i slow motion. Man kan nästan ta på varenda sandkorn. På radion skvalar bruset. En författare intervjuas och min puls går upp. Det är för tidigt på morgonen för narcissism. Alla dessa märkliga människor med märkliga tankar om sig själva. De lever i sin egen badbalja. Där plaskar de omkring med sina brunbrända armar, och önskar att alla ska få uppleva hur vackra och förträffliga de är.

Jag cyklade förbi en av mina gamla arbetsplatser på 80-talet i veckan. Jag tillhörde arbetarklassen. Det gjorde vi alla då. Det var plastlåda med bredda smörgåsar och prickig korv. En plastmugg med gammalt kaffe inklistrat i botten. I lunchrummet diskuterades bara hästar. Alla utom jag spelade, tror jag. Ingen brydde sig om något annat. Pengar och spela på hästar. Ingen var bättre än någon annan. Det var jävligt enkla förhållanden. På gården stod gigantiska containrar som skulle fyllas med kött. 30-kilos kartonger skulle staplas på varandra. Det knakade i ryggraden när man skulle resa sig upp efter arbetsdagen. Sen kom veterinären, inspekterade och plomberade spektaklet. Och varje dag var enögd.

En gång fick jag gå till en kiropraktor för att rätta upp eländet. På 80-talet var kiropraktik häxkonst. Allt som var mer än en albyl och ett glas vatten var fint i kanten. ”Ditt bäcken är snett”, sa han. ”Har du varit med om en olycka?” På måndagen låg man krökt mot ett plåttak och tog emot 30-kilos kartonger igen.

Bilden föreställer min gamla arbetsplats, som numera ser ut som en ödetomt med ett tegelskelett.

Nu börjar kvarteret gå till stranden. Någon ser mer packad ut än korgen. För mycket vin i går? Det är söndag. Varmt ska det bli idag också. Barnskrik ekar mellan huskropparna.

Nä, dags att resa sig upp.

Synes.

Söndagstugget

Då var det dags för söndagstugget igen. En vecka går fort. I veckan som gått funderade jag på det här uttrycket: ”Det är faktiskt 2018 nu”. Det sägs ofta som en ursäkt när regler och ordning ska brytas. I detta fallet shorts eller ej på arbetsplatsen. Själv anser jag att shorts har man på sin fritid. På jobbet är man på jobb och inte på en camping. Men vad vet jag, det är för fan 2018 nu.

Annat folk drösslar med nuförtiden är ordspråk. Jag vet inte vad de vill få ut av det. Men det är ju för fan 2018 nu.

Vi har fått en granne som ser ut som en julgran i håret och tatuerad långt över gränsen för vad som är vansinne. Men vad vet jag, det är ju för fan 2018 nu.

På tal om shorts borde man förbjuda 3/4 shortsen. Vem kom på den idén? Alltså antingen har man shorts eller långbyxor.

Men vad vet jag.

Det är för fan 2018 nu.