Vemod mot natt

Jag kan känna sorg över hur vi människor dras isär. Allt färre mötesplatser i vardagen. Posten och banken där man kände alla och stötte på sina bekanta när räkningar eller annat skulle utföras. Ingen stress som idag där nästan alla jagar som dagen vore den sista. I skivbutiken där man träffade polarna efter plugget eller jobbet. Det var bättre förr? Ja sett från det mänskliga perspektivet – ja.

När jag går på stan känner jag ingen längre. Det är som att vara osynlig eller nästintill död. Liknande känsla infinner sig på dejtingsajterna, man är bara en i mängden som skickar sin längtan till någon – bara för att bli trampad på – bara för att bli nonchalerad som ingenting värd. Det är plågsamt omänskligt.

Nu ska jag nog lägga mig och krama hunden till sömns.

Natti natti

Måndag i parodilandet

Måndag och det ska tänkas ut mat för matlådor. Enkelt och lättlagat ska det vara.

Igår handlade Agenda delvis om söder i Helsingborg. Det är alltid lika trevligt när ”bildade” pratar över skallen på folket. De som varken bor där eller ens besökt stadsdelen vet precis hur det är och upplevs. Och just det här med hur saker ”upplevs” är väldigt på tapeten när man pratar kriminalitet. Jag stängde av för att undvika psykbryt.

På Olympia fick man utrymma för att brandlarmet gick. Bengaler igen. Vilken parodi detta är. Det är förbjudet att tända bengaler men eftersom de inte får visitera ”känsliga områden” på kroppen (där de givetvis har sina bengaler) så får man inte bukt på problemet. När matchen äntligen skulle komma igång tänder andra fans nya bengaler, och i högtalarna rapas det: ”Det är förbjudet att tända bengaler”.
Ett bra sätt att få ordning är ju att vederbörande kastas ut från arenan men se det går ju inte – de är ju trogna ”fans”. På en annan arena blev det slagsmål.

Visst är fotboll härligt? Och upplevs bäst i soffan framför teven.

Dags att köra igång den här dagen.

Synes.

Söndagstugget

Godmorgon kära omvärld. Vad finns det att reta upp sig på idag då? Var soppan god? Nja,smaklös är väl snällt sagt. Gänget var samlat igår runt en grillbuffé. Det som kunde blivit en kanonkväll kom mest att handla om smaklös soppa och undermålig service. Man kan skoja till det och vara tacksam över ännu en ”klassiker” som det kommer att skämtas om vid nästa tillfälle, och nästa.
Ni vet, i regel säger man inte ifrån heller, utan stoppar händerna i fickan och viskar ”vad i helvete är detta?”, sen när servitören (läs: trött, håglös och jag vill vara någon annanstans) kommer och undrar hur det smakade säger man ”JÄTTEGOTT”. Men farsan reste på sig och talade med kocken som, ”fanfar”, försvarade sig och blev irriterad.

Ja, vad är nytt under solen; käka, håll käften och betala.

För mig är upplevelsen lika viktig som maten. Jag vet inte vad som hänt men jag blir sällan överraskad numera. Det känns mest som att bli rövknullad av en bakfull åsna varje gång jag äter ute, och betalar överpris. Sen jag tog mig tid att kocka själv så är det ännu värre. Hur fan kan man misslyckas med en soppa? En kock som inte smakar på sin egen mat? Jo, det gjorde han till sist när gästerna vid ett annat bord påtalade smaklösheten. Och vad hände då? Jo, han tog kärlet och hällde ut soppan. Se där. Polletten hittade sin springa.

Blev vi på något sätt kompenserade? Icke. En som älskar sitt arbete och känner stolthet gör så här: Ber om ursäkt och hoppas få en ny chans så att kunden/kunderna återkommer, och som en fin gest bjuder på efterrätten.

Nä, det är väl också så att vi som är äldre upplever det på ett annat sätt än många yngre. De bryr sig inte för de vet inget annat. Världen ser annorlunda ut. De skiter i om servitören gäspar, fiser eller ser sjösjuk ut. De sörplar i sig soppan, sväljer, och om det så vore kamelpiss reagerar de inte utan ler och säger; ”JÄTTEGOTT!”.

Jo, det var givetvis kul att träffas igen.

Men den där soppan alltså.

Jisses.