Kärleksminnen

Vi gick vid havet, höll varandra i handen och sa ingenting till varandra. Timmar av tystnad. Jag satt i köket i min gamla lägenhet och kände saltet från tårarna.

I ett samtal med en vän kom gamla kärlekar på tal. Det är tacksamhet att man har fått känna på det sättet för en annan människa. Problemet är bara att det går inte att vara med någon annan utan att känna sig som en slusk. En lögnare. Så jag går ensam resten av livet.

Funderade sen på hur många texter som skrevs. Bloggen var fylld. Allt är borta. Raderat. Varför inte. Jag behöver inte daglig påminnelse. Sitta och läsa vad som pågick. Det vet jag redan.

En snabb blick på dejtingsajten. Gamla full-tatuerade kärringar fyller skärmen. Majoriteten har barn. Barnbarn. Jag spyr av deras självgodhet. Feta som fan kallar de sig ”några kilon för mycket”. Halleluja jag kommer. Inte.

Med seg förkylning dricker jag mitt kaffe den här morgonen också. Tänker hur hennes varma hand gav mig trygghet att besmästra det som skulle komma. Så var det. Allt.

Synes.