Lite om Springtime 2022

Jaha, då har det gått ett par dagar sedan loppet. 59.11 blev den officiella tiden. Nöjd? Med tanke på haveriet med ryggen på fredagsmorgonen så får jag vara nöjd. Visst är det märkligt. Här håller man sig borta från snoriga människor för att sedan flyga på världens jävla ryggkramp dagen före loppet. Jag städade dasset och skulle böja mig ner och då låste ländryggen sig. På lördagsmorgonen fick jag rulla av sängen. 

Nu är det ofta så med ryggen att det är bättre att röra på sig än att sitta still, så jag hade ändå förhoppningen att kunna ställa mig i fållan. Och i fållan kom jag. Där stod jag med hög puls som vanligt och adrenalinpåslag. Det blev en seg upplevelse. När jag passerade pålsjö var jag så torr i halsen att fan vet vad. Antingen var det sanden nere vid havet (motvind som vanligt) eller så pollenskiten i skogen, oavsett kom vätskestationen som en skänk från ovan. En skvätt i käften resten över huvudet. 

När den hemskt sega FM Franzén var avklarad handlade det mest om att försöka trolla bort den sega känslan ur knoppen. Och sen långvinkelsbacken! Förra gången 2019 var benen så körda att det gick inte att gå. Nu är jag bättre tränad så den var inte så farlig. Men som sagt, känslan under hela loppet var hemsk. Jag tror det berodde på rygghelvetet, även om den inte smärtade så blir man stel i benen.

Nåja, vidare i texten. Jag behöver tävla mer för att lära mig hantera stressen som kommer vid start och senare i loppet. Försöka slappna av och mentalt intala mig att hitta känslan jag har vid träningen då fart och puls är något helt annat. Nu väntar halvmaran i september och kanske blir det Änglamilen nästa helg?

Synes.